Jag hade inte tänkt titta, brukar inte göra det.

Men kunde ändå inte låta bli att titta på dom sista minutrarna i Bonde söker fru..... Ojojoj vad mycket minnen det är som kommer fram! Tänk att det redan gått fem år sen jag själv satt i den där stolen med mina utvalda killar...

Kommer ihåg än idag hur vansinnigt nervös jag var! Herregud! Mina ben skakade som ett gammalt skellett utanför dörren när vi bönder för första gången skulle se våra brevskrivare. Jag ville verkligen inget hellre än att springa därifrån. Tänk er själva att komma in i ett stort rum med 40 (säkert minst lika nervösa) brevskrivare. OJOJOJ! Visste inte vart man skulle titta eller vad man skulle säga och Linda bara stod där coollugn och proffsig. Att man bara utsatte sej själv för allt det där.

Men jag vill inte ha det ogjort, inte för nåt i världen. Ett äventyr utan dess like! Men allt har ju en baksida och det är verkligen inte bara guld och gröna skogar att vara "känd". Minns fortfarande ångesten över alla gånger man vaknat av hemtelefonen som börjat ringa oavbrutet mitt i nätterna, 40-50signaler va inget ovanligt. Det tog mej säkert fyra månader efter att sista programmet visats i TV innan jag vågade stoppa i telefonjacket igen, och det händer faktiskt fortfarande nån gång ibland att det fortfarande ringer mitt i nätterna.

Sjukaste, roligaste och galnaste sommaren i mitt liv. En miljon erfarenheter rikare och underbara människor man aldrig skulle lärt känna annars. Visst, jag fann inte kärleken och jag lever fortfarande ensam men vad gör det när man funnit vänner för livet?